2010

 

Årsmötet 2010

 

     Välkomsthälsning. Landshövding Eva Eriksson, Geijersamfundets ordförande, hälsas välkommen till Biskopsgården i Karlstad av dess vice ordförande, biskop Esbjörn Hagberg.

Är förnöjsamhet ett samhällsproblem?

Måndagen den  22 mars 2010 ägde Geijersamfundets årsmöte rum klockan 18.00 i Biskopsgården i Karlstad. Biskop Esbjörn Hagberg, vice ordförande i Geijersamfundet, hälsade samfundet och dess ordförande, landshövding Eva Eriksson, välkomna att hålla sitt årsmöte i Biskopsgården. Efter musik av elever från Geijersskolan och årsmötes-förhandlingar talade kvällens gäst förre riksmarskalken Ingemar Eliasson om ämnet "Är förnöjsamhet ett samhällsproblem?"

Den som inte kunde närvara vid årsmötet kan ta del av nedanstående koncentrat av det tänkvärda föredraget som Ingemar Eliasson varit vänlig nog att skicka till hemsidesredaktören:   — Svaret på rubrikens provocerande fråga är väl ett entydigt nej, inledde Ingemar Eliasson. "Vi har väl nog med surpuppor och snällmånsar. Skönt med folk som är nöjda…    Men vänta ett tag. Det finns alltid ett men …"

Foton: Olle Österling

   "Tycker vi att människorna i Zimbabwe också ska vara förnöjsamma? Eller var det bra att så många i Nazi-Tyskland var förnöjsamma med tillståndet? Eller medelklassen i Kina som får det allt bättre. Hur var det med slavarna i amerikanska södern? Eller kvinnorna i Sverige när min mor var ung, var förnöjsamhet vad som borde höra till uppfostran för en ung flicka för hundra år sedan. Klaga inte, du har det bra.
 

1. Tankar framförda vid möten med Geijerssamfundet bör naturligtvis vara i Geijers anda. Är detta det?

Min bild av G är en vetenskapsman och samhällsdebattör som vrider och vänder på begrepp i ett bestämt syfte. Syftet är att föra civilisationen framåt.

 

2. Vad som har sådan effekt beror förstås på ens värderingar. Vad är att föra civilisationen framåt. Vad är till mänsklighetens nytta. Vilken rätt har jag att tolka vad som är bra för människor. Allt detta måste man klara ut för att kunna besvara frågan i rubriken.

 

3. Den värdering jag lägger till grund för reflexionerna – och utgår från att G lade till grund för svar på frågan vad som är framsteg för civilisationen – är människans materiella och intellektuella/andliga livsvillkor. Kort sagt: att varje individ vill äta sig mätt, bo tryggt, kunna dra försorg om sin familj och få sin andliga hunger tillfredsställd. 

 

4. För att kunna ha sådana motiv för sitt liv, för att kunna hysa sådana förhoppningar och drömmar om morgondagen, måste man veta att ett annat liv, andra livsvillkor finns. Kunskapen måste komma först. Någon måste förse individen med kunskap om andra sätt att leva. Det kan man försöka undvika. Tillbaka i värderingar. Ska den som har kunskapsövertaget informera massan om att ett bättre liv är möjligt inför risken att det skapar oro och risk för samhällsomstörtning.

Idag är detta en överspelad frågeställning därför att makthavare tappat greppet om kunskapsspridningen.  Den makten kanske aldrig funnits, men makten att skjuta upp den. Ex: Belgiska respektive Franska Kongo.

 

5. Vi kanske därför kan vara överens om att om förnöjsamhet beror på brist på kunskap om att ett bättre liv finns inom räckhåll är det ett samhällsproblem – nämligen om vår värdering, som har det insikten, är att individen skulle vilja få det bättre om hon visste om möjligheten.

Inte så självklart som det låter att den värderingen styrt. Kristendomen har predikat om att belöningen ges i himlen. Även om insikten finns hos den arme och förslavade att ett annat liv finns, så kan eländet fördras därför att belöningen ges i himlen. Denna inställning hjälpte plantageägarna att hålla slavarna i schack. Gospeln handlar mestadels om det: En dag skall vagnen komma som ska föra slaven till ett himmelskt tillstånd, till en stad med gator av guld, till ett land som flyter av mjölk och honung. Predikan Harlem Baptist Church.

 

Men också den marxistiska rättsläran innehåller liknande tankegångar. Rätten och staten är verktyg för proletariatets diktatur. Både staten och rätten skulle tyna bort när det kommunistiska samhället hade uppnåtts. Mot det målet styrdes massorna av en upplyst elit. Även hos demokratiska socialister fanns spår av detta tänkande. Ernst Wigforss skrev i en berömd motion till riksdagen på 20-talet att fattigdomen fördrages med jämnmod då den delas av alla. (Den blir outhärdlig då den dagligen jämföres med andras överflöd).

 

Ska förnöjsamhet upprätthållas för att underlätta för en styrande klass att styra mot mål – ibland i de bästa av avsikter, ibland för att endast skydda den egna makten och dess privilegier. 

   Eller ska man upplysa om att det inte alls finns anledning att vara förnöjsam och förlita sig på att varje individ själv får hantera hur man  ska ta sig ur sin fattigdom även om det leder till kaos?

 

6. Uppenbarligen finns behov av en kompromiss mellan en 

- diktatur som förbehåller sig rätten att hålla kvar massorna i fattigdom och styra mot samhällsmål man själv definierat och 

- ett laglöst kaotiskt värderingsfri utveckling som liknar djungelns lag. 

Ur behovet att väga elitens kunskapsövertag och makt mot varje människas frihet att själv välja sin väg mot problemlösningen, har såväl humanismen som demokratin fötts. 

Värderingarna när denna balansakt skall utformas måste vara tydliga: Varje människa är unik. Varje människas åsikt ska respekteras. En man en röst. Varje människa har rätt till utbildning, rätt att få del av en gemensam kunskapsmassa. Men också rätt att propagera för hur dessa rättigheter skall handhas d v s förknippade med vissa skyldigheter för individerna. Samhällsmodellen är en kompromiss mellan individualism och gemensamt ansvarstagande, mellan tolerans för oliktänkande så länge åsikterna ryms inom ramen för de grundläggande värderingarna. Dessa självklarheter finns anledning att hålla vid liv i vår tid när främlingsfientlighet och antidemokratiska röster allt oftare hörs i samhällsdebatten.

 

7. Om förnöjsamhet är ett samhällsproblem beror alltså varför man är förnöjsam. Om man är det därför att man inte vet att ett bättre liv vore möjligt eller om man är det för att man invaggats i tron att så här måste det vara och att belöningen för förnöjsamheten och underkastelsen kommer i nästa liv – är det uppenbarligen ett problem med de värderingar som ligger till grund för ett demokratiskt samhälle.

Men också i ett demokratiskt samhälle kan man tänka sig att det är så. Förnöjsamhet låter ju som ett tämligen positivt. En näraliggande synonym är likgiltighet. Om det till synes godmodiga beteendet beror på att man inte bryr sig är det utan tvekan ett problem för den som vet att samhället skulle kunna utvecklas i både materiell och andlig mening till de mångas nytta och andliga växt om bara fler brydde sig.

Om de flesta i sin förnöjsamhet bara väljer feel good-program, zappar bort från nyheter om svälten, brister i åldringsvården, drogmissbruk, miljöföroreningar – väljer bort det tunga, det som kräver lite ansträngning för att ta till sig – är då förnöjsamhet bra? 

 

8.  En sådan förnöjsamhet som mera liknar likgiltighet kan beror på brister i det demokratiska systemets sätt att fungera. Om politiker tilar till istället för med, om alla beslut synes obegripliga, om avstånden växer, om problemen som ska lösas verkar obegripliga då …

Det kan avhjälpas.

Likgiltigheten kan också bero på att man blivit matad, inte sett något samband mellan egna ansträngningar och förbättrad standard. Jfr glasnost och peristrojka med Dengs marknadsekonomiska reformer. Stabiliteten … 

 

Men beror den på tilltro som kommer ur goda erfarenheter så … Jfr Hans Magnus Enzenbergers artikel i DN  ..folket i de nordiska länderna har tilltro till sina myndigheter. Stabilitet. De nordiska ländernas ekonomiska utveckling och välfärdsstater i långa stycken bättre än i länder där tilltron till myndigheter och politiker är sämre.

 

9.  Förnöjsamhet som kommer av att man blundar för eller inte känner till hur verkligheten sere ut, måste nog sägas vara ett samhällsproblem. Ibland, rätt ofta, krävs att verklighetsbeskrivningar kommer fram som innebär att jag som individ förstår att jag inte har anledning att vara nöjd – att min förnöjsamhet är mot mina egna intressen.

Holmberg Låginkomstutredning… ledde till en rad reformer. Men till slut blev det för mycket för Sträng. Det blev ett hot mot balanserad ekonomisk samhällsutveckling. Sanningen är att det finns ett motsatsförhållande mellan missnöje som driver fram förbättringar och behovet av balanserad (långsam) utveckling. För mycket missnöje hotar den politiska makten och kan rycka undan maktbasen även för den som vill ta missnöjet på allvar och genomdriva förbättringar.

 

10. Det paradoxala att förbättringar kan leda till missnöje på annat område. Jfr maskinutvecklingen i jordbruket som ledde till sämre ställning för kvinnor på arbetsmarknaden…

 

11. Slutsats. Inte så enkelt som man kunde tro. Beror uppenbarligen på vad man lägger in i begreppet förnöjsamhet. Vilken kunskapsnivå jag har och tillåts ha. Mina värderingar, m in bekvämlighet ..

Lika outhärdligt som det är att umgås med den som aldrig är nöjd

Lika försåtligt kan det vara att alltid vara förnöjsam, aldrig bli upprörd.

Lutar åt att det är mer problem än motsatsen.

Men det kan beror på att jag problematiserar det som borde få vara enkelt – att jag är en sådan där tråkig typ som stör ordningen och trivseln.

Jag skulle vilja veta vad EGG hade att säga om saken. Men era synpunkter är naturligtvis lika viktiga", avslutade Ingemar Eliasson.

Geijerprogram i Sunne

 

Under 2010 års kulturvecka i Sunne svarade Geijersamfundet för första gången för ett uppskattat programinslag den 14 augusti. Landshövding Eva Eriksson välkomnade och avtackade på sitt trevliga, personliga sätt. Katarina Leoson, operasångerska, från Lysvik, sjöng Geijersånger, ackompanjerad av konsertpianisten Elisabet Boström, Karlstad, och samfundets sekreterare,  Henrik Flemberg,  talade om "Geijer - känd och okänd". Blandningen av sång och tal blev mycket lyckad. 60 personer kom och lyssnade och kunde också köpa  Geijerlitteratur, som före ovan nämnda programpunkter såldes till de besökande.

— Vi är glada över att Geijersamfundet på detta sätt fick en möjlighet att presentera sig och över att Kulturveckans Ulla Norrman förmedlade den här inbjudan, säger Geijersamfundets sekreterare Henrik Flemberg.

 

Geijerafton i Uppsala

Värmlands nation i Uppsala fyllde 2010 350 år och arrangerade med anledning av detta illustra jubileum en rad litteraturaftnar under jubileumsåret. Den 24 februari talade litteraturvetaren Carina Burman om "Geijer som skald". Längst upp till vänster på bilden  skymtar Henrik Flemberg. Foto: Anders Edström

 

Geijersamfundets sekreterare, Henrik Flemberg, var närvarande och kan rapportera från en stämningsfull Geijerafton, som ägde rum i Värmlands nations underbara bibliotek med ett målat Geijerporträtt – en ungdomsbild – i ett hörn av rummet samt med en Geijerbyst i fönstret bakom föredragshållaren, där man också kunde skymta Domkyrkans torn. På bordet till höger om Carina Burman står Erik Gustaf Geijers dryckeshorn!

   Ett 60-tal personer, mest äldre, men flera unga, välkomnades av Anders Edström, som var ansvarig för jubileumsseriens litteraturkvällar. Barytonsångaren Carl Nygårdh sjöng underbart till ackompanjemang av pianisten Mats Wessling, tre stycken av Geijer, under kvällens föredrag.  Stort lyssnande under föredraget. Efteråt kaffe och kaka, fritt samtal, Geijersamfundets foldrar gick åt,  sekreteraren presenterades och Carina Burman signerade sin bok Islandet.

Här några brottstycken av Carina Burmans föredrag:   

 

 ”Kulturens vagga står i Värmland” säger Bengt Hallgren: ”vem ligger i vaggan?” Geijers tonår är på 1700-talet, märk det. Oktober 1799 till Uppsala, 1803 tar han magistergraden, något hände – vi vet inte vad. Han skulle blivit informator, men tvangs åka hem till Ransäter, då han var ”utan stadga”. Deltar, hemligt, i Akademins stora tävling, vinner priset med ”Äreminne till Sten Sture”. ”Jag är i skogen födder” (sång). Han är nu diktare.

  Geijer blir informator i England, får se havet första gången, det återkommer sedan i hans diktning, han skriver som om Värmland låg vid havet.

 Sommaren 1804, blivande hustrun Anna Lisa Lilljebjörn, Odenstad. 1809 delas Svenska riket, England är i krig, då grundas Götiska förbundet. Götisk diktning hade funnits tidigare, men stärktes nu. Geijer = Einar Tamabaskälver. Geijer är nu diktare, skriver ofta parvis, två dikter, t ex ”Vikingen” och ”Odalbonden” , som har kallats ”den svenska Havamal”.

  Våren 1816 han skall gifta sig. Nu kommer Amalia von Helweg, som träffat Goethe, Schiller, osv. En platonsk förälskelse.  Anna Lisa Lilljebjörn hittar Geijers plånbok med Amalias brev, tårar, men ”E Gustaf” och Anna Lisa gifte sig.

  Geijer som människa – han arbetar mycket hemma. Han kände sig aldrig gammal, var ständigt ung i sinnet. Arbetar mycket i hemmet. Skriver många dikter till hemmet: julklappsversar, födelsedagsversar osv – dessa är innerliga och fina. Tackar nej till att bli biskop i Karlstad.

  Geijer träffar 1834 Fredrika Bremer, från och med nu börjar hans konservatism vackla, sedan kommer dikten ”Nyåret 1838”, och hans avfall. I originalet står ett franskt uttryck ”Det må bära eller brista”. Geijer är ständigt i rörelse, hela livet.

  ”Ett liv fullt av det oväntade” har någon sagt om Geijer – en bra sammanfattning.