Det hände 2011

 

2011 års årsmöte på Biskopsgården i Karlstad

Årsmötesdeltagare. Längst upp till vänster Eva Eriksson med fr v Rolf Ahlzén och Geijerskolans rektor Håkan Jonasson. I mitten ses Geijerska släktföreningens styrelserepresentant Margareta von Geijer med maken Knut von Geijer. Längst upp till höger avtackar Geijersamfundets sekreterare Henrik Flemberg den avgående kassaförvaltaren Sigvard Gambring. Längst ner t v Birgitta Rubensson. På mittersta bilden längst ner Anita Héstreus, Gunvor Järvby, Lennart Nordgren samt  Monica Sjögren Nordgren. Längst t h årsmötesdeltagarna vid supéborden i den gästfria Biskopsgården. Foton: Lena Sewall och Olle Österling.

 

Geijer död eller levande?

Anförande av Margareta Brandby Cöster på Geijersamfundets årsmöte

 

För många år sedan skulle vi kvinnliga präster samlas till konferens. Ett förslag kom upp om att vi skulle ha med ett föredrag om den store danske teologen N. F. S. Grundtvig, född samma år som Erik Gustaf Geijer, 1783. En av kollegerna här ifrån Karlstads stift sa då: ”Nej, nej, nej - han är man och han är död.” Det blev ingen föreläsning om Grundtvig den gången. Geijer är ju också man och död sedan 1847. Men - är han verkligen alldeles död?

 

De glömda - och därmed riktigt döda författarna − har inte haft tiden på sin sida. De har i
längden inte haft något att säga in i det liv, som har funnits efter dem, varken för att bekräfta tiden eller för att gå emot tiden. Gäller detta kanske också Geijer?
 

Tre tendenser i tiden sätter jag nu i relation till Geijer för att söka ett svar:

Den religionsfobi som avvisar att tron är verklighetsgrundande

Att se den kristna tron som uttryck för verklighetens grund verkar idag stendött. Idag lever bara den valbara och fritt svävande, namnlösa ”religiositeten”. För Geijer däremot hör tron till verkligheten. Det betyder, att utan den kristna tron är verkligheten inte verklighet. Han säger, att tron är en nödvändig förutsättning för uppfattningen av verkligheten”. (Om historien och dess förhållande till religionen. Samlade skrifter I s. 24 f, 264.)

Idag tycks dock den kristna tron mer vara som en ”app” - ni vet väl vad det är? En ”app” är ett tilläggsprogram, ”en applikation”, som man kan ladda ner till sin mobil för att förhöja vardagen en stund. Det finns ”appar” med spel, böcker, ringsignaler, tidningar, motionsprogram och mycket annat. Och vare sig apparna är bra eller dåliga, så kan man välja till och välja bort dem. De är bara tillägg. Mobilen slutar alltså inte att fungera om jag tar bort eller lägger till en app. Men - enligt Geijer är det annorlunda med den kristna tron. Den kristna tron är ”en nödvändig förutsättning för uppfattningen av verkligheten”.
 

Vid sidan av allmänreligiositeten möter vi idag också en stark religionsfobi eller snarare kanske kristendomsfobi, som just behandlar tron som en app, som man menar att vi bör låta bli att ladda ner. Därför kan t.ex. rektorn för en av stadens grundskolor be att få komma med barnen till kyrkan för adventsamling, men samtidigt be prästen att låta bli att läsa välsignelsen över barnen − bort med den appen!
 

Ett annat intressant exempel på synen på religionen som en app kan vi se i vissa recensioner av poeten Jesper Svenbros senaste diktsamling. Jesper Svenbro är grundlärd. Hans far var präst och dog när han var barn. Svenbro är poet och litteraturforskare med det antika Grekland som specialitet. Han har varit bosatt utanför Paris, sitter i Svenska akademin och har tilldelats nästan alla litterära priser vi har. För några år sedan fick han en stroke men överlevde och har nyligen kommit ut med en diktsamling Inget andetag är det andra likt. Den recenserades i Expressen(110316) av Nina Lekander som skriver:
 

Kristnandet av Svenska Akademien fortsätter, och man anar oråd bara vid åsynen av omslaget till Jesper Svenbros senaste diktsamling Inget andetag är det andra likt: ett heltäckande foto av hav, horisont, himmel med molntussar, vit text mot det stora blå. Kunde ha varit något från Verbum. Det blir tufft för en djupt troende ateist trots en stark start i den första kursiverade dikten där poeten beskriver omvändelsen.

 

Lekander talar om Svenbro som nyomvänd, dvs. han tycks ha laddat ner en omvändelseapp. Men han är ju faktiskt uppfostrad i den kristna tron och även om han tidigare kanske har behövt ta avstånd från den för att få distans och bli ett självständigt jag, så har han grunden − traditionen och språket! Om han nu, efter en kris i livet, plötsligt använder de verktyg han har för att uttrycka en erfarenhet, en tid han har farit igenom, är det då ett marginelltreligiöst tillägg eller är det ett sätt att uttrycka sin egen verklighet? Nina Lekander fortsätter:
 

Svenbro försvarar sig trotsigt mot sin inre röst som varnar för att han skriver böner snarare än modernistisk lyrik i dikten "Genrebyte": "Då får det helt enkelt bli en bönbok!/ Jag är mogen för genrebytet./ Det oförutsedda var ju alltid diktens domän." ... En så entonig och monoteistisk lovsång var dock inte vad jag ville ha av en så gedigen nyansernas älskare, humoristiska filolog och lyriska ciselör som Jesper Svenbro egentligen är.

Här blir Svenbro, som poet och lärd, deklasserad på grund av sin kristna tro. Och i DN
(110311) recenserar Anna Hallberg och hon kommer fram till några drag i litteratur som gör att hennes ”läsning förlorar vad man kanske kan kalla för själ”. Hit hör
 

... 3. När dikten, som i det här fallet, blir liturgi och förkunnelse. När den släpper både läsaren  och dikten. När det religiösa tilltalet blir starkare än det poetiska.

Hon avslutar
 

Men min kompetens som litteraturkritiker brister inför den här diktsamlingen. Jag kan inte sjunga med i lovsången. ... Svenbros ljusblå himmelsfärg blir i mina ögon bara sorg.

Eftersom litteraturkritikerns kompetens inte räcker till för detta - så bort med den appen! Hon har helt enkelt inget språk, hon har inte den kristna trons språk, så att hon kan se vad Svenbro poetiskt talar om, även om hon inte har hans eller strokens erfarenhet.
 

Geijer då − hur diktar han? Jo, påfallande likt Svenbro även om Geijer hela sitt liv gav uttryck för sin kristna förankring. Ta dikten han skrev nyårsafton 1838 när hans ”avfall” skedde och han samhälleligt och politiskt växlar in på en ny kurs.
 

Ensam i bräcklig farkost vågar Seglaren sig på det vida hav; Stjärnvalvet över honom lågar, Nedanför brusar hemskt hans grav. Framåt! – så är hans ödes bud; Och i djupet bor som uti himlen Gud.

Ensam är stark, så framställs ett av tidens ideal. Individen tänks idag ha allt inom sig som behövs och har man inte det så gäller det att samla krafter genom att se inåt sig själv och utveckla sitt inre så att man kan bli stark och ensam. Men det är inte den ensamheten som är poängen i Geijers dikt.
 

Stjärnvalvet över honom lågar, Nedanför brusar hemskt hans grav. Framåt! – så är hans ödes bud; Och i djupet bor som uti himlen Gud.

Geijer talar om en ensamhet som vilar i en verklighet som inte kommer inifrån honom själv,
utan utifrån eller underifrån eller inifrån livet självt. ”Gud” är alltså här inte bekännelsens
religiösa tillägg till en ensam seglats utan hos Geijer just grund och verklighet, en bestämmelse att höra hemma i och som ger kraft till nästa steg, därför ”Framåt!” Att höjd och djup för Geijer handlar om det hela har vi svårt att förstå idag, detta att även om jag är ensam och farkosten bräcklig och sjön farlig, så vilar det hela i en vidare omsorg, som gör att jag inte är utlämnad åt mörkret. Här är Geijer död.

När Geijer i ”Den lille kolargossen”, efter mycket mörker och rädsla ensam i skogen, låter
pojken komma till sin far vid milan så säger fadern:
 

Den rätt kan läsa sitt Fader vår, han rädes varken fan eller trollen. Fast det är mörkt långt, långt bort i skogen.

Återigen tycks Geijer helt död idag. För att han skall leva upp krävs det att vi inser att ”Fader vår” uttrycker verklighetens grund, inte appen. Därför är det intressant att Jesper Svenbro i sin första dikt (som skrivs kursivt) i sin nya diktsamling skriver om hur han låg där på sitt sjukrum −
 

... medan läkarna och min hustru avvaktade den vidare utvecklingen av min hjärnblödning. Jag drömde alldeles tydligt att jag på min dator ur minnet skrev ut ”Fader vår” på grekiska med accenttecknen utsatta. Som texten strålade på min datorskärm! ...

”Vår fader” som verklighetens grund och en närhet i ensamhetens mörka skog eller i sjukrummets ovisshet − frågan är om Geijer, kanske med hjälp av Svenbro och ytterst den kristna tron, har en möjlighet att bli levande även för oss app-beroende.

En andra tendens i tiden är

Den individualism som avvisar det nödvändiga beroendet i livet.
Återigen: ”Ensam i bräcklig farkost vågar seglaren sig på det vida hav.” Hur kan seglaren
våga detta? Ja, som jag tidigare sa, så tycks individualismens människa kunna finna sig själv och få kraft genom en relationslös inåtvändhet, ofta med tystnad, doftkulor, rökelse, levande ljus, harmoniserande musik och liknande, som ”brandvägg” mot omgivningen. Men Geijer säger: ”Ingen personlighet utan i och genom en annan. Intet du − intet jag. Varför också den högsta motsatsen ingalunda är jag och icke-jag utan jag och ett annat jag, jag och du.” (Om  falsk och sann upplysning med avseende på religionen, Samlade skrifter 1 s. 226).

När jag alltså bejakar den mänskliga gemenskapen blir jag människa. Det var inte gott för
människan att vara ensam − därför skapades det en till. Det står redan på bibelns andra sida. Detta är alltså poängen i det vi brukar kalla Geijers personlighetstanke, där också Gud ingår. Gud är den som alltid söker sig till någon annan. ”Gud är ett jag, sökande ett du.”

Personlighet är för Geijer alltså inte en egenskap, typ ”han var en lysande personlighet”. Personlighet är en relation för Geijer. En relation som visar att det inte räcker att vara en individ. En individ måste, för att kunna leva, söka sig till en annan individ, först då uppstår en personlighet. Jesper Svenbro uttrycker detta i ”Sjukbesök” i diktsamlingen Vingårdsmannen och hans söner:
 

Du finner att Thomas-evangeliet med sin inriktning på den ensamma människans inre till slut börjar likna en handbok för bekvämlighetskristna, måna om att slippa undan kärleksbudets praktiska konsekvenser. Ett evangelium för självupptagna som åt sig söker inrätta vad din far skulle kallat ”ett fredat eremitliv”, mycket olikt hans egen kristendom. Han sätter istället den kristne ”i relation till de andra”. Citaten har du funnit i hans provpredikan från 1949 som du fem år gammal bevistade och har tydliga minnen av men som du först senare läst. Vid den tiden brukade du följa med honom på sjukbesök och tänker speciellt på en man som låg förlamad i ett gammaldags litet hus vid vägen mot Borstahusen. ... Du kommer särskilt ihåg hur mannen sken upp var gång ni kom in. Hans ansikte vittnade om vad du i dag skulle kalla det oförstörbara ljuset i människans inre. Såvitt du kan minnas förekom ingen bibelläsning vid sjukbesöket. Bara hälsningar, samspråk. Du satt på en stol och lyssnade. Lukten i rummet fann du svåruthärdlig och beundrade din far som inte med en min antydde att han märkt den. Han tycktes inte ens behöva förställa sig som du själv, så stort var hans utbyte av samtalet med den sjuke! Vad kan det ha varit som de talade om? Det skall du aldrig få veta. Men hela rummet lyste av deras gemensamma glädje.

Människan blir människa först när hon får en motsvarighet − en annan som svarar när hon
talar. Att ha en personlighet, är att ha en livsrelation.

 

Det är också därför som Martin Luther, i förklaringen till fjärde bönen i Fader vår, den som handlar om det dagliga brödet, inte bara skriver om brödet och maten utan också om människorna i livet. Han frågar vad dagligt bröd är och svarar:
 

Allt som hör till livets uppehälle och nödtorft, såsom mat, dryck, kläder, skor, hus, hem, jord, boskap, pengar, egendom, god make, goda barn, goda medarbetare, god och trogen överhet, gott styre, gott väder, fred, hälsa, måttfullhet och ärbarhet, goda vänner, trofasta grannar och liknande.

Hur få fram detta i en tid som skriker ut den ensamma individens möjligheter och elände?

Geijer skriver den 18 april 1836 de rader som vi säkert alla har hört: ”Med fem saker har jag  befattat mig − ivrigt, om ej med framgång − Philosophie, Historia, Vältalighet, Poesi, Musik. − Det är de fem fingrarne på min hand, vilka jag i ärlig slöjd uppövat och av vilka jag ej vill uppgiva någondera, ej ens lillfingret. − ” När Geijer talar om handen och fingrarna använder han samma bildspråk som bibeln, när den talar om kroppen och lemmarna, dvs. om delar och helhet, om självständighet och sammanhang: ”Ögat kan inte säga till handen: ”Jag behöver dig inte”, och inte heller huvudet till fötterna: ”Jag behöver er inte”. … Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra.” (1 Kor.12)

Det intressanta är också att de fem ämnesområden som Geijer talar om, alla är sådana att de kräver någon annan som lyssnar, samtalar eller deltar. Filosofins reflektion kräver sitt samtal. En historia kan bara berättas för någon. Vältaligheten hör hemma i det levande ordets sammanhang, det ord som måste talas och lyssnas till. Poesin är ofta ett uttryck för det innersta men måste delas med andra och vad gäller musiken är såväl meddeltagandet som lyssnandet en förutsättning.

Den tredje tendensen som nog gör att Geijer trots allt är ganska död idag är

Det sökande efter harmoni och balans som avvisar att verkligheten hålls samman av motsatser i ett dialektiskt förhållande.
Det finns idag ett utbrett sökande efter harmoni och balans. Man säger: Nu skall vi inte debattera, vi skall samtala stilla och försiktigt och inte höja rösten. Det betyder att vi inte skall säga något som gör skillnad. Vi skall inte mejsla ut vad som är sanning och vad som är lögn. Vi skall tala lågmält och inte reagera över oenigheterna. Därmed inträder den stora likgiltigheten. Vi kan prata på, bara vi inte hetsar upp oss. Pratet blir målet. Vem bryr sig! Innehållet i samtalet försvinner medan vi skapar nätverk.

Vi skall också hitta ett balanserat liv. Vi skall balansera arbetsliv och privatliv, vi skall balansera vår kost och vår motion. Men risken är att livet går oss ur händerna, när vi går där och balanserar och är helt självcentrerade, som jag minns att man blev, när man skulle gå på bom i skolan. För liv handlar inte om balans. Liv handlar om födelse och död, hälsa och sjukdom, mörker och ljus, kärlek och ensamhet, och detta uppträder för det mesta inte på ett balanserat sätt, utan skapar konflikt, kamp och smärta och får tillvaron att halta och kantra betänkligt. Därför är den kristna tron också både oharmonisk och obalanserad. Gud vänder sig till människan. Människan vänder sig till andra människor.

 

I 1937 års psalmbok fanns en julpsalm av Geijer:
 

1. På krubbans strå man lade dig, o Jesu himlens förste, och människor ej kände dig, fastän du är den störste. Du bådades av stjärnors gång, du prisades av änglars sång, för världen var du ringa. ----- 5. För dig ej världen hade band och graven icke stängsel, förgängelsen ej hade tand, och helvetet ej fängsel. Din seger evigt vittne bär, att den som ren och helig är är ock allena mäktig.

v.5
För dig ej hade världen band. Dvs. Jesus kommer till världen men låter sig inte bindas av
världen. Och graven icke stängsel. Dvs. Jesus dör och blir begravd men det begränsar inte hans liv, det vidgar hans liv. Förgängelsen ej hade tand. Dvs. Jesus levde Guds liv på människors vis, men visade att det förgängliga innehåller det oförgängliga precis som vetekornet när det måste dö för att bära skörd. Och helvetet ej fängsel. Geijers samtida Grundtvig har skrivit en psalm om detta (213 i Den danske salmebog). ”I kvæld blev der banket på Helvedes port
.... ” Så inleds psalmen som beskriver hur Kristus besöker helvetet. Men i de sista versarna står det.
 

Triumf blev der nu, hvor kun gråd hørtes før, kun Død sad i Helved bedrøvet, keruben oplod den forseglede dør, skjoldvagten sig kastet i støvet. Så herlig opstod på den tredie dag vor frelser, uskyldig korsfæstet; thi er det på jord nu en salighedssag: Guds Søn haver Helvede gæstet!

Guds son gästade helvetet men kunde inte fänglas där eftersom han tog med sig kärlekens makt dit. Geijers julpsalm slutar därför:

 

Din seger evigt vittne bär att den som ren och helig är Är ock allena mäktig.

Människan söker sig inte till Gud. Gud kommer till människan.

En passionspsalm (140) och en påskpsalm (150) av Geijer har vi i vår nuvarande psalmbok
och här kommer drag av motstånd och motsättning fram, för att visa på vår räddning. Här
finns inget balanserat och inget harmoniserat. Här finns alltså drag av det vi kallar ”dialektisk teologi” dvs. den teologi som lyfter fram att Gud kommer till oss trots vår otacksamhet. Det är inte människan och hennes godhet som skapar liv.

 

Psalm 140 Du bar ditt kors, o Jesu mild, då dödens väg du trädde, till frälsning för den värld som vild och full av hat dig hädde. O kärleks höjd! Du blöder böjd för dem som dig förfölja.

v.1 Gud går dödens väg för att rädda oss som hatar honom ”O kärleks höjd, du blöder böjd för dem som dig förfölja.” Ingen balans, ingen harmoni.'

 

2. Du bar ditt kors. Då bar du ock med världens skulder mina. Och bland de otacksammas flock som du vill nämna dina är också jag, fast dag från dag din kärlek mig besöker.

 

v.2 Fastän jag som människa kan inse och leva av att jag bärs av Guds kärlek − ”din kärlek mig besöker” − så är jag ändå otacksam. Det är den enda synd som nämns här. Jag inser vems kärlek jag lever av − ändå är jag otacksam. Trots det räknar Gud mig som sin. Gud älskar mig trots allt, på trots, helt oharmoniskt och obalanserat.
 

4. Du bar ditt kors. Så lär ock mig, o segerhjälte, vinna och uppå korsets helga stig till himlamålet hinna. Då är min själ förvarad väl och lever i din kärlek.

v4.”Du bar ditt kors ... och uppå korsets helga stig till himlamålet hinna”. Inte harmoniskt och inte balanserat. Det betyder att jag - om jag kunde lära mig det - skulle kunna nå till himlamålet, dock inte genom att gå uppåt och stärka mig själv utan genom att gå neråt och utåt till mina medmänniskor, vilket jag inte vill. Himlamålet var nått när Kristus frivilligt - i enlighet med sin bestämmelse - med sin kärlek besökte helvetet, dvs. alla förlorade människor.

Så till påskpsalmen:
 

150 1. Du segern oss förkunnar, du oss förlossat har. Dig prise våra munnar, o Jesus, vårt försvar. Du dödens udd har krossat och gravens bommar lossat och livet fört därut.

V1. ”Du segern oss förkunnar, du oss förlossat har.” Därför skall vi sjunga ut vår påskglädje. Vi firar inte påsk för att vi är goda eller kristliga. Vi firar påsk för att Gud har befriat oss till liv, trots att vi envisas att gå på bom med ögonen bara på att hålla oss uppe, klara oss själva, vara självständiga, ensamma och starka. Detta blir vårt fall, men när vi faller tas vi emot den som varit djupast ner. Därför sjunger vi.
 

2. Du träder fram i ära och världen fylls av ljus. Dess strålar hugnad bära i själva dödens hus. Fröjd är i änglars boning, på jorden fröjd, försoning och ett odödligt hopp.

v. 2 ”Du träder fram i ära”. Världen − och till och med graven − fylls av ljus därför att Gud
som skapat oss, inte har dragit sig för att komma oss nära, när vi är som mest illa ute och är djupast nere i mörkret.

Därför kan vi t.ex. vid varje dop frimodigt be: Befria Stina från mörkrets makt”. En del kolleger vill idag inte be den bönen. De säger att Stina, som är så gullig har väl inte med mörkret att göra! De vill hellre be ”bevara Stina från mörkrets makt”. Men skulle vi säga så, då skulle vi ljuga om och förminska det liv som Stina har fötts in i. För det livet består av ljus och mörker, inte av harmoni och balans, och vi kommer som människor hela livet in under det mörker vi inte själva kan göra något åt eller själva ta oss ur. Men i dopet ber vi en bön, som vi litar på att Gud redan har hört: ”Befria Stina från mörkrets makt”. Dvs. vi litar på att Gud, som har gästat helvetet, kommer att bevara oss för att bli utlämnade åt och uppslukade av det mörker som vi inte själva kan göra något åt.
 

3. Ej graven oss förskräcker, den var din bädd också. Din milda hand oss räcker, hur djupt vi vila må. Den dig i livets skiften har följt skall ock ur griften upptagas i din famn.

v 3. Vi är naturligt nog förskräckta inför tanken på död och grav. Men när vi tänker på att Gud själv har vilat där, så får vår skräck försvinna. Gud själv har värmt upp den kalla bädden åt oss. Guds hand når oss, där ingen annan längre når oss. Det betyder att vi inte är ensamma ens i döden. ”Ingenting kan skilja mig från Kristi kärlek” som Paulus skriver.
 

4. Lär oss att leva, lida som du och dö din död; låt oss din hjälp få bida, i kampen var vårt stöd. Blott den som delar striden skall dela segern, friden och himlens ro med dig.

v4. Det handlar ytterst inte om vår kamp till seger utan ”låt oss din hjälp få bida,
i kampen var vårt stöd”. Guds hjälp är det överordnade, den ger oss vår möjlighet till livets nödvändiga kamp.
 

5. När, Herre, du oss väcker den sista morgonväkt och du din hand utsträcker att döma jordens släkt, ljuvt skall din stämma klinga och oss det budskap bringa att ingen död mer är.

v5. Geijer säger 1836 i ett tal på Bibelsällskapet att ”Vi vill ej misströsta om mänskligheten ty vi vill ej misströsta om Gud.” Geijer tror på människan därför att han tror på Gud.
 

Så vad skall vi nu säga − lever Geijer eller är han död? Oavsett hur det är med det, så har han i sin kristendom gett språk åt en verklighet som han inte uppfattade som valbar eller som ett tillägg. Tiden talar emot honom men den kristna tron talar för honom, försåvitt den kristna tron inte hamnar i klorna på tiden, vilket jag befarar att den redan i viss mån har gjort och alltid riskerar att göra.

Därför tror jag det behövs mötesplatser

• som lyfter fram den kristna tron som en grund, istället för en app,
• som betonar att människan blir hel när hon står i samband med en annan människa och
   med Gud och
• som gör levande att livet består av kamp, motsatser och motsättningar men bara så      kan livet levas, eftersom Gud själv är vår grund.
 

En sådan mötesplats kan vara Geijerskolan på sin åker i Ransäter. En annan kan vara kyrkans gudstjänst men då krävs det nya tag vad gäller förkunnelsen. Och kanske att våra diktare, likt Jesper Svenbro, kan ge oss ett nytt språk för den geijerska insikten. Hur var det Svenbro skrev om kristendomen, att den kunde bli

 

Ett evangelium för självupptagna som åt sig söker inrätta vad din far skulle kallat ”ett fredat eremitliv”, mycket olikt hans egen kristendom. Han sätter istället den kristne ”i relation till de andra”.

”Inte du − intet jag.”

Kanske lever Geijer - åtminstone som en möjligt att ge tiden motstånd.

 

Geijersamfundets årsmöte i Karlstad 4/4 2011
 

Margareta Brandby-Cöster, TD, komminister i Norrstrands församling

 

Geijerafton på Värmlands museum

Plats för kammarmusik och poesi var det sommaren på Värmlands museum med den karlstadsbördige violinisten Anders Lagerqvist som konstnärlig ledare. Dock inte i Geijersamfundets utan i Värmlands museums regi. I den andra konserten i en serie av fyra Made in Värmland  spelade Aniarakvartetten den 19 juni stråkkvartetter skrivna av värmländska tonsättarna Erik Gustaf Geijer och Albert Schnelzer. Skådespelerskan Stina Ekblad läste dikter av E